Om begreppet refraktär

I Göteborgs-Posten 14-3-85 diskuterar Staflan Hellberg ordet refraktär och det sätt jag nu använt det en tid. Det gör det möjligt att åter ta upp en principdiskussion om det svenska språket. Han skriver:

“Vad jag annars i största allmänhet tänker mig är attjan Myrdal läser så mycket fransk text att han utan att märka det försvenskar det franska refractaire till refraktdr när han talar och skriver svenska.”

Men det är inte bara så att jag faktiskt märker vad jag gör när jag begagnar ord, jag handlar. Jag tog ordet refrakuir eftersom jag behövde det. Det var det rätta ordet. Att skriva om en “uppstudsig litteratur” vore att skriva om en tanig litteratur. Varken Valles eller Strindberg kan heller rimligtvis betecknas som “olydiga”. Inte heller kan man skriva om en “vägrande litteratur” eller en “motspänstig litteratur”. Och “revolutionär litteratur” har åter en annan betydelse. Men uttrycket “en refraktär litteratur” gav den anknytning som kunde hjäpa läsare och författare upp ur vad jag anser vara åttiotalistisk signaturpoesi; en seminarietillvänd och skön smålitteratur. Ordet “refraktär” öppnade för den som ville se efter vida perspektiv; det bar en stor laddning. Dessa perspektiv och denna laddning behöver inte alls vara kända av läsaren första gången han möter ordet. Det är inte ordböckerna utan sammanhangen som ger oss orden och deras laddningar och som så smånigom låter dem öppna perspektiv.

Det är alldeles riktigt att ordet refraktär akademiskt betecknas som “knappast brukligt”. Men om ett sådant ord behövs och om jag använder det då blir det därmed efter en tids begagnande “brukligt” även i akademiska ordböcker. Så är det nämligen med vårt svenska språk. Det är ett språk vi ständigt skapar. Detta är något vi bör vara rädda om.

Det finns en “korrekt” franska ty där har akademien herravälde över språket och fc)ljaktligen finns heller inga arbetarförfattare utan blott salongsförfattare och katederförfattare om arbetare. (Naturligtvis därmed också ideologiskt betydligt renlärigare än de svenska arbetarförfattarna som bara är peuple – ett ord som inte behöver övertas då det redan finns: folk.) Det existerar också bara en handfull individer i var generation som förmår tala och skriva “riktig franska”. Folket har bedragits på sitt språk av överklassen och akademikerna. Men “riktig svenska” kan man höra på bensinmacken om hörnet i Luleå som i hamnen i Göteborg eller i snabbköpet i Malmö. Man kan läsa den i texter av de mest skiftande slag. Svenskan är ett rikt och mångformigt språk som folket ännu skriver och talar på gehör och där regler bara hör skolåren till och sedan kan glömmas och brytas så länge det låter rätt. Det finns lika litet en korrekt svenska som det finns ett korrekt minspel.

Därför kan vi också fritt ta in ord. Det gör vi i tal och det gör vi när vi skriver. Det är riktigt att läsarna i förstone vanligtvis inte begriper ordet. De har ju inte hört det förr. Men efter några gånger har de utan särskild eftertanke fått grepp om det genom att se och höra det i sammanhang. Och då det inte kan ersättas av något annat och tidigare känt ord börjar de också en efter en utan att själva märka det använda det. Så lär man sig handskas med ord och språk och därför är det också så idiotiskt = dumhetsbeframjande, när lärare söker lära barn läsa på deras” egen nivå”.

Jag vet att man kan handskas med ord på detta sätt ty så har jag fort in ord och ordvändningar i det levande svenska språket många gånger. Det innebär inte att jag “hittar på” ord. Det blir inte språk, det blir inte ens gripbar transpiranto
utan bara volapük. Jag tar vid behov – och endast vid behov – upp ord och ordelement, riktar om dem och ger dem kanske också en viss annan Iorrn om det är nödvändigt men jag tillverkar inte ord.

Ett bra exempel på hur detta kan utforas är mygla. Ordet sitter djupt in i vår språktradition, har använts i Norrland och knyter också an till tyskan. Det förekom i vissa betydelser i slang. Det hade alltså språklig färg och form och smak även om det inte var brukligt eller ens hade existens. Det behövdes för att namnge och darrned synliggöra cn verklighet alla kände utan att ha ord för den. Genom användandet bestämde jag »vs!« och myglande och n~))gLare i den betydelse alla tidningsläsare nu känner dem. Och inte bara passivt känner utan aktivt begagnar i dagligt tal utan att de annat än i enstaka undantagsfall kommer att tänka på hur jag förde in det.

Refraktär är av annan karaktär. Det är intellektuellt. Där knyter jag an också till Valles och det sena franska adertonh undra talet (eftersom det Andra kejsardömet tyvärr blev före bildligt for också Folkhemmet). Men det behöver läsaren inte veta i förväg liksom han inte behöver komma ihåg mig och mina eventuella avsikter med ordet. Så fort ordet fatt rötter i sammanhangen lever det vidare i språket. Vi som skriver är inte konstruktörer utan närmast odlare. Vi tillverkar inte ett svenskt språk, vi ympar och beskär och rensar och planterar och gör det i bästa fall medvetet.

Myrdal, Jan En annan ordning Litterärt och personligt Norstedts Stockholm 1988 s.19-21