Ur “Om organisationsfrågan” av Sigge Åkervall

[---]

Partiet måste fungera som en enande och samlande kraft som formår att ingjuta en anda av disciplin och planmässighet i kampen. För att möjliggöra revolutionen är det nödvändigt att arbetarklassen blir medveten om sin historiska roll i den historiska utvecklingen och tillförs socialismen. Det blir partiets viktigaste uppgift att ihärdigt och systematiskt propagera de socialistiska id’éerna och ständigt peka ut arbetarklassens långsiktiga intressen.

På det sättet kan vi vinna arbetarklassens majoritet och förhereda de avgörande striderna om makten i samhället. De stora fabrikerna, de viktiga kommunikationerna, hamnarna osv är kapitalismens nervknutar. Strejkcr och störningar i den kontinuerliga driften på sådana platser förlamar och desorganiserar kapitalismen, vilket i en revolutionär situation skapar förut­sättningarna för en allmän revolutionär framstöt, som under gynnsamma betingelser utvecklar sig till den proletära revolutionen.

“Utan en revolutionär teori, ingen revolutionär rörelse” skrev Lenin.

Teorin är grunden, men dessutom krävs det framförallt två saker, för att partiet skall lyckas med sin uppgift alt vara förtrupp. För det första en stark och slagkraftig ledning som förmår att anpassa kampen efter de objektiva betingelserna. För det andra intima förbindelser med de proletära massorna. Detta ställer speciella krav på organisationen.

Lenin framhäver alt proletariatets revolutionära kamp kräver största möjliga centralisation, för alt göra organisationen så slagfärdig och stridsduglig som möjligt. Den politiska ledningen koncentreras till de mest medvetna och erfarna kamraterna, som har störst förmåga att leda partiet och klassen framåt. Den demokratiska centralismens ryggrad är den politiska enheten. Utan en politisk och ideologisk samstämmighet urartar centralismen och blir formell och mekanisk. Byråkratin tar överhanden. Vi får en socialdemokratisk organisationsuppbyggnad. När vi nu diskuterar organisationsfrågan är det därför viktigt att även då sätta politiken främst. Vi måste komma ihåg att bästa sättet att stärka den demokratiska centralismen är att höja den politiska medvetenheten. För det är först när centralismen av medlemmarna uppfattas som en sakligt motiverad förstärkning av deras gemensamma verksamhet och kampkraft. som den blir en praktisk arbetsform och inte en död bokstav. För att partiet ska kunna bevara sin friskhet, krävs det en hög politisk nivå och livliga, ömsesidiga förbindelser mellan de ledande partiorganen och de övriga partimedlemmarna.

[---]

Politiken bestämmer organisationen

Den organisatoriska formen för det kommunistiska arbetet kan aldrig vara något en gång för alla givet, något oföränderligt oberoende av de skiftande uppgifter som vi ofrånkomligt ställs inför. Snarare är det väl så att organisationsformerna växlar, tyngdpunkten dem emellan förskjuts just beroende på att rörelsen ställs inför och påtar sig nya uppgifter. Grundtanken måste vara den att

“hos varje institution bestäms karaktären av dess organisation naturenligt och ofrånkomligt genom innehållet i denna institutions verksamhet”. (Lenin: Vad hör göras’) Proletärkultur 1971, sid 143)

Med andra ord vore det att handla i blindo om vi närmade oss den organisatoriska frågan utan att först ha gjort klart vad som är förbundets huvuduppgift på politikens område i ett visst läge eller under en bestämd period.

[---]

Rikstidningen

För närvarande är tidningen vårt främsta redskap när det gäller att sprida de kommunistiska ideernå och bekämpa den borgerliga mytbildningen bland arbetarklassen. Det är vårt främsta vapen för att nå. vinna och dra med de politiskt mest avancerade arbetarna. Vi säger avsiktligt de politiskt mest avancerade arbetarna. Ty för närvarande när var rörelse befinner sig i sin linda, när var press har liten spridning när vår förrnåga att föra ut den i större omfattning är begränsad och när tidningen utkommer sa sällan som en gång i månaden, så måste det vara vår sak att inrikta oss på arbetarintelligentsian. En splittring av vår verksamhet i detta avseende skulle fördröja och försvåra arbetct på att skapa en fast sammansluten skara av proletära revolutionärer.

Detta gör vi utan att för den skull ignorera övriga skikt inom arbetarklassen och andra befolkningsskikt.

Men propagandans utformning bör anpassas efter vilka den i första hand vänder till, För närvarande måste tidningen till allra största delen vara en propagandist och till följd därav förhållandevis svårsmält för den efterblivna delen och stora delar av mellangruppen inom arbetarklassen. Men den ska inte vara svårförståelig på grund av att den är svårförståeligt och opedagogiskt skriven, utan beroende på sin förhållandevis höga teoretiska nivå.

Vi får inte heller glömma att tidningen också för närvarande har till uppgift att fungera som en vägledare och idégivare för den muntliga agitationen på arbetsplatserna. Och detta ställer mycket stora och med tiden som förbundet vinner allt större insteg på industrierna allt större krav på tidningen. Den muntliga agitationen har alltid haft och kommer alltid att ha den största betydelse när det gäller att vinna arbetarklassens massor för partiets politik. Det är tidningens uppgift att understödja och utveckla denna agitation genom ett allsidigt politiskt avslöjande av kapitalismen. socialdemokratin och småborgerliga riktningar inom socialismen,

En annan viktig förutsättning för alt tidningen ska kunna vägleda agitationon är alt avdelningar och arbetsgrupper i samarbete med redaktionen som centrum bygger ut ett rikligt nät av arbetarkorrespondenter till tidningen vilka å sin sida förser redaktionen med material och uppslag för artiklar i frågor som ofta kommer upp vid diskussioner på arbetsplatserna och som det visat sig svårt alt “knäcka”.

[---]

Cellmedlemmarna måste knyta fasta band med de mest medvetna arbetarna I genom all tala med dem på rasterna och under resorna till och från jobbet, för all pil så vis oavbrutet påverka dem politiskt, Den muntliga och personliga påverkan är den mest fruktbringande, I varje fall till en början. Efter en tid har de intresserade blivit så pass medvetna all vi kan sälja Proletären, Klass­kampen och lämpliga broschyrer. För alt driftscellens medlemmar verkligen ska lyckas vinna sympatisörer är det av stor betydelse all de ägnar tillräcklig tid åt att gemensamt gä igenom i första hand Proletären och diskutera bästa sätter all föra ut och propagera innehållet. Det är nödvändigt all vi utvecklar oss till små mästare på det här området. Det krävs med andra ord studier för agitation.

I agitationen bör vi koncentrera oss pil all utifrån aktuella händelser påvisa kapitalismens ruttenhet och propagera socialismens nödvändighet samt klargöra partiets roll och skapa förtroende för dess politik. Vidare måste vi skoningslöst avslöja SAP, VPK och andra organisationer som sprider borgerligt tänkande inom arbetarklassen. Det är av största vikt all vi i detta arbete försöker vara konkreta och ta välkända och åskådliga exempel. som lämpar

sig för agitation. Allmänt och abstrakt prat är lite värt. Samtidigt måste vi undvika att agitationen blir ensidig och enbart ägnas åt den aktuella arbetsplatsen och darrned blir inskränkt och provinsiell. Det alt skapa ert klassmedvetande. som innefattar en förståelse inte bara för läget på den egna fabriken. utan för hela klassen. och för andra klasser och skikt i samhället. Först då kan man tala om ett verkligt klassmedvetande.

När sympatisörerna blivit tillräckligt intresserade är det dags alt dra med dem i organiserat studium av våra tidningar. När de vunnit en viss politisk erfarenhet är de mogna för en grundcirkel. och kan pa så sätt få en djupare inblick i den vctcnskupliga socialismen.

[---]

Kaderpolitiken

I. Specialisering och arbetsfördelning.

Specialiseringen är en grundläggande förutsällning för att arbetet inom driftscellen ska utvecklas på bredden och djupet. det vill säga bli både omfattande och avancerat. Men specialiseringen är inte bara en sak för driftcellen. det är en grundprincip för hela förbundets arbete. Specialiseringen och arbetsfördelning är alltid nödvändiga för att nå hög kvalitet och effektivitet i det politiska arbetet. Och ju mer organisationens arbete växer. Ju fler arbetsfält det täcker, desto större växer sig kravet på specialisering. Särskilt under nuvarande förhållanden då kadertillgången är knapp. då verksamheten språngartat växer på bredden och arbetsuppgifterna hopar sig samtidigt som våra egna erfarenheter i mångt och mycket lyser med sin frånvaro är kravet på specialisering särskilt stort. Delta krav utgår inte från våra önskningar utan från vad omständigheterna kräver.

Opportunisterna rynkar på näsan när de hör talas om specialisering. De dras med det småborgerliga “jarnlikhctstänk andct ” som vill reducera varje revolutionär till en medelmåtta och som förbjuder kader att i något avseende höja sin förmåga över genomsnittets. Men deras “järnlikhetstänkande” är inte bara falskt eftersom det inte ens överensstämmer med den praktik de själva utvecklar utan också ett uttryck för småborgerlig rivalitet och avundsjuka. Objektivt sett tjänar sådana idéer bara bourgeoisin genom att hålla tillbaka och hämma det målmedvetna uppbyggandet al. en revolutionär organisation som motsvarar de krav som uppgifterna ställer.

Mot opportunisternas “medelmåttsteori” ställer vi parollen “röd och expert” och därmed menar vi att kravet på specialisering i arbetsuppgifterna i största möjliga utsträckning ska förenas med en bred politisk skolning.

Men idag är specialiseringen den viktigaste sidan att utveckla och därför bör vi nu som riktmärke för kaderpolitiken ställa att ingen medlem i fortsättningen kan vara rätt och slätt medlem. utan att varje kamrat inom ramen för organisationens hela arbete får sig tilldelad en särskild arbetsuppgift som han eller hon självständigt har att sköta och utveckla, givetvis under samråd och vägledning.

Specialisering är oundgänglig på alla nivåer inom organisationen. Men den är alltid, och särskilt idag, framför allt oumbärlig i de centrala organen och dess utskott. Här kräver specialiseringen redan nu åtgärder av ett alldeles särskilt slag – anlitandet av yrkesrevolutionärer.

II. Yrkesrevolutionärer.

[---]

Kravet på att vi ska anlita yrkesrevolutionärer är en förlängning uv kravet på specialisering. kravet på kontinuitet och effektivitet i partiarbetet. Den mest ytliga blick in i framtiden under beaktande av de krav på smidighet, verksamhetsbredd, skicklighet och snabbhet som partiets arbete ska uppfylla avslöjar genast hur barnsligt det är att tro att detta gåt att uppnå med en kader som bedriver sitt politiska arbete på lediga kvällstimmar efter en hård arbetsdag. Och allmänt erkänns numera inom var rörelse att anlitandet av yrkesrevolutionärer är den enda framkomliga för att likvidera amatörmässigheten.

Det finns dock ett men, ett argument som opportunisterna är särskilt förtjusta i men som också då och då förs fram av undrande kamrater. Det är att anlitandet av yrkesrevolutionärer i sig utgör en fara för urartning, försoffning och byråkratisering “uppifrån”. Vad opportunisterna beträffar går deras resonemang uteslutande ut på att rättfärdiga den egna amatörmässigheten, ett sätt att klä det egna förräderiet mot revolutionens sak också i organisationsfrågan i “teoretisk” dräkt, eller rätt och slätt en anpassning av det organisatoriska arbetet till den spontanism och reformism de utvecklar i det politiska arbetet.

Vad de ärliga kamraterna beträffar tror vi det framför allt är två företeelser de har för ögonen: den reformistiska byråkratin, pampväldet inom fackföreningsrörelsen och den tidigare utvecklingen inom SKP.

Nog är det sant att anlitandct av yrkesfolk i båda dessa fall hänger samman med en utveckling mot förräderi och klassförsoning. Vad gäller fackförenings. rörelsen är det klart att urartningen inte bara vilar på det socialdemokratiska tänkandet och dess förnekande av klasskampen utan också backas upp och stadgas genom ett helt system av högavlönade poster, arvoden. mutresor osv. Så torde väl också varit fallet med SKP under dess nedgång och fall.

Men för det första är detta på intet sätt liktydigt med att anlitandet av yrkesrevolutionärer, som i SKP:s fall. var den egentliga orsaken till urart­ningen. Degenereringen av kommunistiska partier har sin grund i en mängd omständigheter, vilka vi tidigare sökt peka ut och behandla i Klasskampen 3/70 (”Om opportunismen”) Vad gäller den nu aktuella frågan om förhållandet mellan urartningen och anlitandet av yrkesrevolutionärer har vi på annan plats i detta nummer försökt påvisa hur bristerna i SK P:s politik delvis hänger samman med en felaktig användning av kadern och brister i fråga om kaderns skolning. Vi tror därför att anlitandet av yrkesrevolutionärer och stärkandet av den centralistiska sidan måste hand i hand med en grundlig och ständigt fortledande skolning av all kader. Det är också särskilt viktigt att ledande centra inte – som inom SKP – överhopas med praktiska bestyr i sådan utsträckning att de inte får tid över till ideologisk skolning i den omfattning som absolut krävs för att de ska kunna fungera som politisk ledning.

Slutligen anser vi att vår inställning måste vara den att om anlitandet av yrkesrevolutionärer innebär en risk för urartning, så får vi för den skull inte förledas till att förneka behovet av yrkesrevolutionärer, utan istället, samtidigt som vi fasthåller vid att de är oumbärliga, vidtar åtgärder för att stå emot dessa faror. Dessutom får vi inte glömma att anlitandet av yrkesrevolutionärer är nödvändigt, för att undanröja den grund för urartning mot spontanism och knäfall inför svårigheterna som amatörmässigheten ständigt innebär. Erfarenheterna från vår egen rörelse visar ju att amatörmässigheten är en verklig och hotande fara och drivfjäder för reformistisk degenerering.

[---]

IV. Sympatisörsarbetet.

De krav på skolning, klassmedvetenhet och aktivitet som vi ställer för inträde i förbundet gör det omöjligt för oss att inom ramen för förbundet organisera alla dem som tidvis önskur utföra arbete för förbundet eller dem som är villiga att bedriva regelbundet arbete men som ännu inte i andra avseenden uppfyller kraven. Erfarenheterna visar också att en del kamrater som Inträtt i förbundet efter en tid tacklat av och inte kan hänga med i arbetet i den utsträckning som tillkommer en medlem. För att organisutionen ska kunna tillgodogöra sig dessa kamraters, om an något oregelbundna. bidrag till partiarbetet är det nödvändigt att organiseras i särskilda grupper sympatisörsgrupper.

Inom SKP rådde redan tidigt. men framför allt på senare år, ett bedrövligt tillstånd i detta avseende. Kravet på fortlöpande politiskt arbete under partiets ledning upprätthölls, så vitt vi kan förstå, aldrig strikt. Därför drogs också partiet med en växande skara pappersmedlemmar. halvaktiva osv. En av följderna blev att den aktiva kadern fick ägna en inte obetydlig arbetsinsats åt att i många fall förgäves söka aktivera de passiva. Var och en förstår ju hur ödeläggande sådana förhållanden är för partiets arbete.

Våra sympatisörsgrupper har till uppgift att ta hand om halvaktiva kamrater och kamrater som håller på att förbereda sig för inträde i förbundet. Det ger oss inte bara en större krets av kamrater som kan rycka in och göra en insats vid större aktioner och i det fortlöpande arbetet utåt utan också möjlighet att under viss tid pröva dem som står i begrepp att ansöka om medlemskap.

Sympatisörsgrupperna bör dock inte bara organisera sympatisörerna för utåtriktad verksamhet. En viktig del av arbetet i dessa grupper är regelbundet återkommande studier av framförallt Prolcrären, Klasskampen och Soldattidningen men också studier av marxismens klassiker. Detta är ju bland annat en förutsättning för att de i det utåtriktade propaganda- och agitationsarbetet på ett bra sätt ska kunna föra ut förbundets linje i olika frågor. Ibland är det också så att kamrater gått igenom grundkursen men ännu inte anses, eller anser sig mogna för att ansöka om medlemskap. För dessa är arbetet i sympatisörsgruppen en lämplig extra förberedelse.

Om vi därför ägnar stor uppmärksamhet åt sympatisörsarbetet så har vi möjlighet att uppnå två viktiga målsätt ningar: 1) till förbundets förfogande står ett stort antal kamrater som deltar i det utåtriktade arbetet, 2) samtidigt som förbundets medlemsstock kan hällas tillräckligt liten för att kraven på skolning, aktivitet och klassmedvetenhet upprätthålls på erforderlig nivå. Sympatisörsarbetet är därför en mycket viktig del av vår verksamhet för att uppnå effektivitet, smidighet och slagkraft i förbundets arbete.

Lenins organisationsmodell

Den utförligaste beskrivningen av det revolutionära arbetarpartiets organisatoriska uppbyggnad efter leninistiska principer finns redovisad i Lenins uppsats “Brev till en kamrat om våra organisatoriska uppgifter”. I det följande har vi för avsikt all redogöra för Lenins modell med utgångspunkt från vad som är giltigt för vart arbete idag och under den närmaste tiden framöver.

Den centrala ledningen

All erfarenhet visar all den centrala ledningen måste bestå av två grupper. Dels en grupp som utgör den politiska och ideologiska ledningen för förbundets hela arbete. Dels en grupp som handhar den omedelbara praktiska och organisatoriska ledningen för förbundets verksamhet. Redan tidigare har vi pekat på erfarenheterna från SKP som visar hur farligt del är all organisationens politiska ledning överhopas med organisatoriska bestyr så att det för den blir omöjligt all bedriva djupgående och omfattande studier vilka är absolut nödvändiga för att den smidigt och snabbt ska kunna orientera sig i klasskampen och undvika många fallgropar och blindskär. I Lenins uppsats benämnes den ideologiska och politiska ledningen Centralorgan (CO) och den organisatoriska ledningen Centralkommitté (CK) Vi har emellertid funnit det vara lämpligare all använda en “modernare” terminologi där hela den av kongressen valda ledningen benämnes cemtralkommitté, vari ingår både den politiska-ideologiska ledningen, politbyrån, och den organisatoriska ledningen, organisationsbyrån. Bada dessa organ utser inom sig ett arbetsutskott eller ständig kommitté vilka handhar del löpande arbetet inom respektive organ.

Principerna för val av central ledning är desamma som vi redovisat ovan, dvs den ska bestå av de bästa revolutionärerna och så vitt möjligt aven majoritet av de mest avancerade arbetarna. Dessutom är det av vikt all ledningen består av kamrater som i fråga om kunnighet och skicklighet kompletterar varandra och harmoniserar väl så all inga ovidkommande motsättningar, de politiska naturligtvis undantagna. stör arbetet.

Ett antal centrala organ står under centralkommitténs omedelbara ledning.

Dit hör redaktionerna för partipressen, ledningen för partiets förlag och bokhandlar fraktionsledningen inom olika massorganisationer (framför allt ungdomsförbunden, parlamentsfraktionen osv. I första hand utgör dock centralkommittén ledningen för kommittéerna-

Lokalkommittén

har hand om det lokala arbetet i en stad. i ett län eller t o m en hel landsdel, beroende på hur stark organisationen är. Kommitten ska leda alla sidor av den lokala rörelsen och förfoga över alla partiets lokala organ, krafter och medel. Det är en tvingande nödvändighet att kommitt’en verkligen kan gå i spetsen och vara drivande på alla områden inte bara i det interna KFML(r)-arbetet utan även verksamheten i solidaritetsfronten, ungdomsorganisationen och på regementena. Kommittén skall samordna det lokala arbetet, så att hela rörelsen kan rycka fram på en gemensam front, när det krävs. Om förbundsverksamheten under en viss tid koncentreras på en bestämd kampanj ex gruvarbetarstrejken eller valet – måste hela det lokala arbetet ställas i denna kampanjs tjänst. Alla delar av rörelsen – från arbetsplatscellen till solidaritetsfronten – måste ryckas med i den samlade framstöten. Kommittén har då att organisera och övervaka arbetet.

Arbetare i ledning

När det gäller kommitténs sammansättning betonar Lenin vikten av att vi sörjer för att så manga arbetare som möjligt insätts i ledningen. Än idag lider vi av sviterna från opportunisternas herravälde. Det år fortfarande tunnsått med verkligt skolade arbetare. Kaderskolningen blir därför en oerhört viktig uppgift. Kommittén måste se till att nya lovande arbetare sätts på sådana uppgifter som de visar sig ha anlag för, och som de kan “gå i land med”. De måste ges uppdrag som kan utveckla deras talanger och göra dem redo för ännu mera krävande uppgifter. Kaderskolningen får inte skötas med vänsterhanden, för då får vi aldrig fram dugliga kämpar. Mycket tid och kraft måste läggas ned på att övervaka och hjälpa de mindre medvetna kamraterna i deras arbete. Om ledningen lämnar dem vind för våg sa syndar de på nåden. Istället bör ledningen delge dem sina erfarenheter. komma med tips. anvisa lämplig litteratur etc. Först genom ett sådant arbete blir det möjligt att skola upp bra kamrater. som inte bara visar anlag och arbetsvillighet. utan besitter en viss revolutionär erfarenhet, vissa kvalifikationer och en viss teoretisk underbyggnad. Genom kaderskolningen blir det praktiskt möjligt all verkligen få fram dugliga och skolade arbetare som kan utgöra majoriteten i de lokala kommittéerna. Majoriteten måste vara proletärt förankrad för att inte de intellektuellas tendenser till dålig uthållighet, pedanteri och opportunism skall förpesta den revolutionära ledningen. Ytterligare ett tungt vägande skäl för en proletär övervikt är att arbetarna är de bäst skickade att verkligen behålla goda kontakter med proletariatet och vinna klassens förtroende. Detta är synnerligen viktigt i dagens läge då vi står inför uppgiften att tränga ut bland arbetarklassen och vinna ett avantgarde för kommunismens sak.

För att kunna fylla alla de krav som ställs på kommittén måste den inom sig driva fram en långgående specialisering så att varje kommittémedlem bär huvdudansvaret för ett särskilt arbetsfält. Det kan vara frågan om propaganda. fackligt arbete etc.

Specialgrupperna.

Till siu hjälp har kommillen ett antal specialgrupper. För samtliga dessa gäller att de är direkt underställda den lokala kommittén. Till en början kan uppdragen skötas av en eller ett par kamrater. Men så snart verksamheten expanderar måste de konstitucra sig som grupp, som uteslutande sysslar med specialuppgiften.

Propagandisterna skall huvudsakligen leda grundcirklar. Nu ägnas denna uppgift alltför liten uppmärksamhet, och används som en allmän kaderskolning utan tanke på att det blott är ett fåtal som verkligen är goda cirkelledare. Vi bör erinra oss Lenins anmärkning att ‘”förste bäste student inte utan någon urskiljning kan anses för propagandist”. För all bli en bra propagandist krävs en langvarig skolning och praktik. På samma sätt som lärarna under kapitalismen lar lära diverse knep för all kunna mata in borgarnas lögner, behöver våra kamrater skolning lör att kunna lära ut marxismen-leninismens sanningar. Varje propagandist bör ha 2-3 cirklar löpande samtidigt.

Agitatorerna är obefintlig för närvarande, men inom kort kommer det säkert krävas att kamrater utbildas till denna uppgift. Det behövs talare, som har studerat speciellt några och är redo att hålla inledning kring dessa. De dugligaste kan sedan skickas runt i sympgruppcrna eller rentav till kringliggande städer. Likaså behövs skickliga debattörer som kan ställa upp på sammandrabbningar med SAP och VP”K”.

Transportsgruppens nödvändighet ökar för varje dag som går. Vi får inte glömma tranportförbudet för kommunistpressen under andra världskriget. Liknande förbud kommer med säkerhet att genomföras i framtiden. Redan nu saborteras en del av våra postförsändelser. Därför måste vi lita till egna krafter och bygga upp ett eget distributionsnät.

Tryckning är en annan verksamhet som kräver sina specialister. Del räcker inte med att ett fåtal kamrater är insatta i tryckkonsten. Även på detta område måste vi kunna lita till egna krafter få fram tidningar och flygblad under de mest pressande yttre förhållandena.

Slutligen är del nödvändigt att orguniscru en säkerhetsgrupp vars huvudsakliga uppgift för närvarunde blir att övervaka den allmänna säkerheten inom den lokala kommitténs verksamhetsfält, i synnerhet kommunikationsnätet. Gruppen skall se över sa att inre ett onödigt stort antal medlemmars namn kommer till polisens kännedom och att inga interna angelägenheter läcker ut via obetänksamma telefonsamtal. Vidare bör säkerhetsgruppen visa största intresse då det gäller all kartlägga och registrera företagsspioner, säkerhetspoliser och framträdande fascistrepresentanter. En annan viktig uppgift när rörelsen växer i styrka blir att skärpa kontrollen vid invalen av nya medlemmar och på sa säll försöka undvika all provokatörer smyger sig in i våra organisationer På samma sätt måste vi uppmärksamma avfällningar och renegater. Säkcrligen kommer det inom en snar framtid inträffa att uteslutna och ruttna element efter en tids passivitet åter söker sig in i rörelsen, men väljer smita in någon annan stans än där dom är avslöjade, utstötta och föraktade.

Bostadscellen

I framtiden kommer, om vårt arbete på att bilda driftsceller kröns med framgång, ett fåtal arbetare au ha sitt arbete förlagt till bostadscellen. Endast de arbetare som inte har någon möjlighet att arbeta i driftscellen ska organiseras i bostadscellen. Det beror huvudsakligen på att bostadscellens framtida uppgifter till stora delar kommer att skilja sig från dess nuvarande. I första hand kommer bostadscellen att fungera som en understödsgrupp till driftscellen. Den har till exempel till uppgift att ombesörja distributionen av tidningar och flygblad till de arbetare som finns i driftscellerna. Det är också deras sak att bistå driftscellerna i vissa industrier med sådant arbete som inte går att utföra genom driftscellen. t ex hemmafruar. pensionärer. arbetslösa osv. Bostadscellen är huvudansvarig för husförsäljningen och husagitationen. flygbladsspridning och anordnandet av möten i bostadsområdena. Tillsättandet av specialgrupper under bostadscellen följer samma mönster som för driftscellen.

Vad den slutligen beträffar regementscellernas arbete och det illegala och underjordiska organisationsarbetet sa har vi, av förklarliga skäl, inte för avsikt att behandla det i föreliggande artikel.

 

 

——————————————–

Texten publicerades i Klasskampen 4/71, återpublicerad i och hämtad ur: KFML(r):s Centralkommitté (red.) Vänd ansiktet mot arbetsplatserna två års kamp för ett kommunistiskt parti 1970-72 (Proletärkultur Göteborg 1973)