Partiet måste fungera som en enande och samlande kraft som formår att ingjuta en anda av disciplin och planmässighet i kampen. För att möjliggöra revolutionen är det nödvändigt att arbetarklassen blir medveten om sin historiska roll i den historiska utvecklingen och tillförs socialismen. Det blir partiets viktigaste uppgift att ihärdigt och systematiskt propagera de socialistiska id’éerna och ständigt peka ut arbetarklassens långsiktiga intressen.

På det sättet kan vi vinna arbetarklassens majoritet och förhereda de avgörande striderna om makten i samhället. De stora fabrikerna, de viktiga kommunikationerna, hamnarna osv är kapitalismens nervknutar. Strejkcr och störningar i den kontinuerliga driften på sådana platser förlamar och desorganiserar kapitalismen, vilket i en revolutionär situation skapar förut­sättningarna för en allmän revolutionär framstöt, som under gynnsamma betingelser utvecklar sig till den proletära revolutionen.

”Utan en revolutionär teori, ingen revolutionär rörelse” skrev Lenin.

Teorin är grunden, men dessutom krävs det framförallt två saker, för att partiet skall lyckas med sin uppgift alt vara förtrupp. För det första en stark och slagkraftig ledning som förmår att anpassa kampen efter de objektiva betingelserna. För det andra intima förbindelser med de proletära massorna. Detta ställer speciella krav på organisationen.

Lenin framhäver alt proletariatets revolutionära kamp kräver största möjliga centralisation, för alt göra organisationen så slagfärdig och stridsduglig som möjligt. Den politiska ledningen koncentreras till de mest medvetna och erfarna kamraterna, som har störst förmåga att leda partiet och klassen framåt. Den demokratiska centralismens ryggrad är den politiska enheten. Utan en politisk och ideologisk samstämmighet urartar centralismen och blir formell och mekanisk. Byråkratin tar överhanden. Vi får en socialdemokratisk organisationsuppbyggnad. När vi nu diskuterar organisationsfrågan är det därför viktigt att även då sätta politiken främst. Vi måste komma ihåg att bästa sättet att stärka den demokratiska centralismen är att höja den politiska medvetenheten. För det är först när centralismen av medlemmarna uppfattas som en sakligt motiverad förstärkning av deras gemensamma verksamhet och kampkraft. som den blir en praktisk arbetsform och inte en död bokstav. För att partiet ska kunna bevara sin friskhet, krävs det en hög politisk nivå och livliga, ömsesidiga förbindelser mellan de ledande partiorganen och de övriga partimedlemmarna.

[---]

Politiken bestämmer organisationen

Den organisatoriska formen för det kommunistiska arbetet kan aldrig vara något en gång för alla givet, något oföränderligt oberoende av de skiftande uppgifter som vi ofrånkomligt ställs inför. Snarare är det väl så att organisationsformerna växlar, tyngdpunkten dem emellan förskjuts just beroende på att rörelsen ställs inför och påtar sig nya uppgifter. Grundtanken måste vara den att

”hos varje institution bestäms karaktären av dess organisation naturenligt och ofrånkomligt genom innehållet i denna institutions verksamhet”. (Lenin: Vad hör göras’) Proletärkultur 1971, sid 143)

Med andra ord vore det att handla i blindo om vi närmade oss den organisatoriska frågan utan att först ha gjort klart vad som är förbundets huvuduppgift på politikens område i ett visst läge eller under en bestämd period.

[---]

Rikstidningen

För närvarande är tidningen vårt främsta redskap när det gäller att sprida de kommunistiska ideernå och bekämpa den borgerliga mytbildningen bland arbetarklassen. Det är vårt främsta vapen för att nå. vinna och dra med de politiskt mest avancerade arbetarna. Vi säger avsiktligt de politiskt mest avancerade arbetarna. Ty för närvarande när var rörelse befinner sig i sin linda, när var press har liten spridning när vår förrnåga att föra ut den i större omfattning är begränsad och när tidningen utkommer sa sällan som en gång i månaden, så måste det vara vår sak att inrikta oss på arbetarintelligentsian. En splittring av vår verksamhet i detta avseende skulle fördröja och försvåra arbetct på att skapa en fast sammansluten skara av proletära revolutionärer.

Detta gör vi utan att för den skull ignorera övriga skikt inom arbetarklassen och andra befolkningsskikt.

Men propagandans utformning bör anpassas efter vilka den i första hand vänder till, För närvarande måste tidningen till allra största delen vara en propagandist och till följd därav förhållandevis svårsmält för den efterblivna delen och stora delar av mellangruppen inom arbetarklassen. Men den ska inte vara svårförståelig på grund av att den är svårförståeligt och opedagogiskt skriven, utan beroende på sin förhållandevis höga teoretiska nivå.

Vi får inte heller glömma att tidningen också för närvarande har till uppgift att fungera som en vägledare och idégivare för den muntliga agitationen på arbetsplatserna. Och detta ställer mycket stora och med tiden som förbundet vinner allt större insteg på industrierna allt större krav på tidningen. Den muntliga agitationen har alltid haft och kommer alltid att ha den största betydelse när det gäller att vinna arbetarklassens massor för partiets politik. Det är tidningens uppgift att understödja och utveckla denna agitation genom ett allsidigt politiskt avslöjande av kapitalismen. socialdemokratin och småborgerliga riktningar inom socialismen,

En annan viktig förutsättning för alt tidningen ska kunna vägleda agitationon är alt avdelningar och arbetsgrupper i samarbete med redaktionen som centrum bygger ut ett rikligt nät av arbetarkorrespondenter till tidningen vilka å sin sida förser redaktionen med material och uppslag för artiklar i frågor som ofta kommer upp vid diskussioner på arbetsplatserna och som det visat sig svårt alt ”knäcka”.

[---]

Cellmedlemmarna måste knyta fasta band med de mest medvetna arbetarna I genom all tala med dem på rasterna och under resorna till och från jobbet, för all pil så vis oavbrutet påverka dem politiskt, Den muntliga och personliga påverkan är den mest fruktbringande, I varje fall till en början. Efter en tid har de intresserade blivit så pass medvetna all vi kan sälja Proletären, Klass­kampen och lämpliga broschyrer. För alt driftscellens medlemmar verkligen ska lyckas vinna sympatisörer är det av stor betydelse all de ägnar tillräcklig tid åt att gemensamt gä igenom i första hand Proletären och diskutera bästa sätter all föra ut och propagera innehållet. Det är nödvändigt all vi utvecklar oss till små mästare på det här området. Det krävs med andra ord studier för agitation.

I agitationen bör vi koncentrera oss pil all utifrån aktuella händelser påvisa kapitalismens ruttenhet och propagera socialismens nödvändighet samt klargöra partiets roll och skapa förtroende för dess politik. Vidare måste vi skoningslöst avslöja SAP, VPK och andra organisationer som sprider borgerligt tänkande inom arbetarklassen. Det är av största vikt all vi i detta arbete försöker vara konkreta och ta välkända och åskådliga exempel. som lämpar

sig för agitation. Allmänt och abstrakt prat är lite värt. Samtidigt måste vi undvika att agitationen blir ensidig och enbart ägnas åt den aktuella arbetsplatsen och darrned blir inskränkt och provinsiell. Det alt skapa ert klassmedvetande. som innefattar en förståelse inte bara för läget på den egna fabriken. utan för hela klassen. och för andra klasser och skikt i samhället. Först då kan man tala om ett verkligt klassmedvetande.

När sympatisörerna blivit tillräckligt intresserade är det dags alt dra med dem i organiserat studium av våra tidningar. När de vunnit en viss politisk erfarenhet är de mogna för en grundcirkel. och kan pa så sätt få en djupare inblick i den vctcnskupliga socialismen.

[---]

Kaderpolitiken

I. Specialisering och arbetsfördelning.

Specialiseringen är en grundläggande förutsällning för att arbetet inom driftscellen ska utvecklas på bredden och djupet. det vill säga bli både omfattande och avancerat. Men specialiseringen är inte bara en sak för driftcellen. det är en grundprincip för hela förbundets arbete. Specialiseringen och arbetsfördelning är alltid nödvändiga för att nå hög kvalitet och effektivitet i det politiska arbetet. Och ju mer organisationens arbete växer. Ju fler arbetsfält det täcker, desto större växer sig kravet på specialisering. Särskilt under nuvarande förhållanden då kadertillgången är knapp. då verksamheten språngartat växer på bredden och arbetsuppgifterna hopar sig samtidigt som våra egna erfarenheter i mångt och mycket lyser med sin frånvaro är kravet på specialisering särskilt stort. Delta krav utgår inte från våra önskningar utan från vad omständigheterna kräver.

Opportunisterna rynkar på näsan när de hör talas om specialisering. De dras med det småborgerliga ”jarnlikhctstänk andct ” som vill reducera varje revolutionär till en medelmåtta och som förbjuder kader att i något avseende höja sin förmåga över genomsnittets. Men deras ”järnlikhetstänkande” är inte bara falskt eftersom det inte ens överensstämmer med den praktik de själva utvecklar utan också ett uttryck för småborgerlig rivalitet och avundsjuka. Objektivt sett tjänar sådana idéer bara bourgeoisin genom att hålla tillbaka och hämma det målmedvetna uppbyggandet al. en revolutionär organisation som motsvarar de krav som uppgifterna ställer.

Mot opportunisternas ”medelmåttsteori” ställer vi parollen ”röd och expert” och därmed menar vi att kravet på specialisering i arbetsuppgifterna i största möjliga utsträckning ska förenas med en bred politisk skolning.

Men idag är specialiseringen den viktigaste sidan att utveckla och därför bör vi nu som riktmärke för kaderpolitiken ställa att ingen medlem i fortsättningen kan vara rätt och slätt medlem. utan att varje kamrat inom ramen för organisationens hela arbete får sig tilldelad en särskild arbetsuppgift som han eller hon självständigt har att sköta och utveckla, givetvis under samråd och vägledning.

Specialisering är oundgänglig på alla nivåer inom organisationen. Men den är alltid, och särskilt idag, framför allt oumbärlig i de centrala organen och dess utskott. Här kräver specialiseringen redan nu åtgärder av ett alldeles särskilt slag – anlitandet av yrkesrevolutionärer.

II. Yrkesrevolutionärer.

[---]

Kravet på att vi ska anlita yrkesrevolutionärer är en förlängning uv kravet på specialisering. kravet på kontinuitet och effektivitet i partiarbetet. Den mest ytliga blick in i framtiden under beaktande av de krav på smidighet, verksamhetsbredd, skicklighet och snabbhet som partiets arbete ska uppfylla avslöjar genast hur barnsligt det är att tro att detta gåt att uppnå med en kader som bedriver sitt politiska arbete på lediga kvällstimmar efter en hård arbetsdag. Och allmänt erkänns numera inom var rörelse att anlitandet av yrkesrevolutionärer är den enda framkomliga för att likvidera amatörmässigheten.

Det finns dock ett men, ett argument som opportunisterna är särskilt förtjusta i men som också då och då förs fram av undrande kamrater. Det är att anlitandet av yrkesrevolutionärer i sig utgör en fara för urartning, försoffning och byråkratisering ”uppifrån”. Vad opportunisterna beträffar går deras resonemang uteslutande ut på att rättfärdiga den egna amatörmässigheten, ett sätt att klä det egna förräderiet mot revolutionens sak också i organisationsfrågan i ”teoretisk” dräkt, eller rätt och slätt en anpassning av det organisatoriska arbetet till den spontanism och reformism de utvecklar i det politiska arbetet.

Vad de ärliga kamraterna beträffar tror vi det framför allt är två företeelser de har för ögonen: den reformistiska byråkratin, pampväldet inom fackföreningsrörelsen och den tidigare utvecklingen inom SKP.

Nog är det sant att anlitandct av yrkesfolk i båda dessa fall hänger samman med en utveckling mot förräderi och klassförsoning. Vad gäller fackförenings. rörelsen är det klart att urartningen inte bara vilar på det socialdemokratiska tänkandet och dess förnekande av klasskampen utan också backas upp och stadgas genom ett helt system av högavlönade poster, arvoden. mutresor osv. Så torde väl också varit fallet med SKP under dess nedgång och fall.

Men för det första är detta på intet sätt liktydigt med att anlitandet av yrkesrevolutionärer, som i SKP:s fall. var den egentliga orsaken till urart­ningen. Degenereringen av kommunistiska partier har sin grund i en mängd omständigheter, vilka vi tidigare sökt peka ut och behandla i Klasskampen 3/70 (”Om opportunismen”) Vad gäller den nu aktuella frågan om förhållandet mellan urartningen och anlitandet av yrkesrevolutionärer har vi på annan plats i detta nummer försökt påvisa hur bristerna i SK P:s politik delvis hänger samman med en felaktig användning av kadern och brister i fråga om kaderns skolning. Vi tror därför att anlitandet av yrkesrevolutionärer och stärkandet av den centralistiska sidan måste hand i hand med en grundlig och ständigt fortledande skolning av all kader. Det är också särskilt viktigt att ledande centra inte – som inom SKP – överhopas med praktiska bestyr i sådan utsträckning att de inte får tid över till ideologisk skolning i den omfattning som absolut krävs för att de ska kunna fungera som politisk ledning.

Slutligen anser vi att vår inställning måste vara den att om anlitandet av yrkesrevolutionärer innebär en risk för urartning, så får vi för den skull inte förledas till att förneka behovet av yrkesrevolutionärer, utan istället, samtidigt som vi fasthåller vid att de är oumbärliga, vidtar åtgärder för att stå emot dessa faror. Dessutom får vi inte glömma att anlitandet av yrkesrevolutionärer är nödvändigt, för att undanröja den grund för urartning mot spontanism och knäfall inför svårigheterna som amatörmässigheten ständigt innebär. Erfarenheterna från vår egen rörelse visar ju att amatörmässigheten är en verklig och hotande fara och drivfjäder för reformistisk degenerering.

[---]

IV. Sympatisörsarbetet.

De krav på skolning, klassmedvetenhet och aktivitet som vi ställer för inträde i förbundet gör det omöjligt för oss att inom ramen för förbundet organisera alla dem som tidvis önskur utföra arbete för förbundet eller dem som är villiga att bedriva regelbundet arbete men som ännu inte i andra avseenden uppfyller kraven. Erfarenheterna visar också att en del kamrater som Inträtt i förbundet efter en tid tacklat av och inte kan hänga med i arbetet i den utsträckning som tillkommer en medlem. För att organisutionen ska kunna tillgodogöra sig dessa kamraters, om an något oregelbundna. bidrag till partiarbetet är det nödvändigt att organiseras i särskilda grupper sympatisörsgrupper.

Inom SKP rådde redan tidigt. men framför allt på senare år, ett bedrövligt tillstånd i detta avseende. Kravet på fortlöpande politiskt arbete under partiets ledning upprätthölls, så vitt vi kan förstå, aldrig strikt. Därför drogs också partiet med en växande skara pappersmedlemmar. halvaktiva osv. En av följderna blev att den aktiva kadern fick ägna en inte obetydlig arbetsinsats åt att i många fall förgäves söka aktivera de passiva. Var och en förstår ju hur ödeläggande sådana förhållanden är för partiets arbete.

Våra sympatisörsgrupper har till uppgift att ta hand om halvaktiva kamrater och kamrater som håller på att förbereda sig för inträde i förbundet. Det ger oss inte bara en större krets av kamrater som kan rycka in och göra en insats vid större aktioner och i det fortlöpande arbetet utåt utan också möjlighet att under viss tid pröva dem som står i begrepp att ansöka om medlemskap.

Sympatisörsgrupperna bör dock inte bara organisera sympatisörerna för utåtriktad verksamhet. En viktig del av arbetet i dessa grupper är regelbundet återkommande studier av framförallt Prolcrären, Klasskampen och Soldattidningen men också studier av marxismens klassiker. Detta är ju bland annat en förutsättning för att de i det utåtriktade propaganda- och agitationsarbetet på ett bra sätt ska kunna föra ut förbundets linje i olika frågor. Ibland är det också så att kamrater gått igenom grundkursen men ännu inte anses, eller anser sig mogna för att ansöka om medlemskap. För dessa är arbetet i sympatisörsgruppen en lämplig extra förberedelse.

Om vi därför ägnar stor uppmärksamhet åt sympatisörsarbetet så har vi möjlighet att uppnå två viktiga målsätt ningar: 1) till förbundets förfogande står ett stort antal kamrater som deltar i det utåtriktade arbetet, 2) samtidigt som förbundets medlemsstock kan hällas tillräckligt liten för att kraven på skolning, aktivitet och klassmedvetenhet upprätthålls på erforderlig nivå. Sympatisörsarbetet är därför en mycket viktig del av vår verksamhet för att uppnå effektivitet, smidighet och slagkraft i förbundets arbete.

Lenins organisationsmodell

Den utförligaste beskrivningen av det revolutionära arbetarpartiets organisatoriska uppbyggnad efter leninistiska principer finns redovisad i Lenins uppsats ”Brev till en kamrat om våra organisatoriska uppgifter”. I det följande har vi för avsikt all redogöra för Lenins modell med utgångspunkt från vad som är giltigt för vart arbete idag och under den närmaste tiden framöver.

Den centrala ledningen

All erfarenhet visar all den centrala ledningen måste bestå av två grupper. Dels en grupp som utgör den politiska och ideologiska ledningen för förbundets hela arbete. Dels en grupp som handhar den omedelbara praktiska och organisatoriska ledningen för förbundets verksamhet. Redan tidigare har vi pekat på erfarenheterna från SKP som visar hur farligt del är all organisationens politiska ledning överhopas med organisatoriska bestyr så att det för den blir omöjligt all bedriva djupgående och omfattande studier vilka är absolut nödvändiga för att den smidigt och snabbt ska kunna orientera sig i klasskampen och undvika många fallgropar och blindskär. I Lenins uppsats benämnes den ideologiska och politiska ledningen Centralorgan (CO) och den organisatoriska ledningen Centralkommitté (CK) Vi har emellertid funnit det vara lämpligare all använda en ”modernare” terminologi där hela den av kongressen valda ledningen benämnes cemtralkommitté, vari ingår både den politiska-ideologiska ledningen, politbyrån, och den organisatoriska ledningen, organisationsbyrån. Bada dessa organ utser inom sig ett arbetsutskott eller ständig kommitté vilka handhar del löpande arbetet inom respektive organ.

Principerna för val av central ledning är desamma som vi redovisat ovan, dvs den ska bestå av de bästa revolutionärerna och så vitt möjligt aven majoritet av de mest avancerade arbetarna. Dessutom är det av vikt all ledningen består av kamrater som i fråga om kunnighet och skicklighet kompletterar varandra och harmoniserar väl så all inga ovidkommande motsättningar, de politiska naturligtvis undantagna. stör arbetet.

Ett antal centrala organ står under centralkommitténs omedelbara ledning.

Dit hör redaktionerna för partipressen, ledningen för partiets förlag och bokhandlar fraktionsledningen inom olika massorganisationer (framför allt ungdomsförbunden, parlamentsfraktionen osv. I första hand utgör dock centralkommittén ledningen för kommittéerna-

Lokalkommittén

har hand om det lokala arbetet i en stad. i ett län eller t o m en hel landsdel, beroende på hur stark organisationen är. Kommitten ska leda alla sidor av den lokala rörelsen och förfoga över alla partiets lokala organ, krafter och medel. Det är en tvingande nödvändighet att kommitt’en verkligen kan gå i spetsen och vara drivande på alla områden inte bara i det interna KFML(r)-arbetet utan även verksamheten i solidaritetsfronten, ungdomsorganisationen och på regementena. Kommittén skall samordna det lokala arbetet, så att hela rörelsen kan rycka fram på en gemensam front, när det krävs. Om förbundsverksamheten under en viss tid koncentreras på en bestämd kampanj ex gruvarbetarstrejken eller valet – måste hela det lokala arbetet ställas i denna kampanjs tjänst. Alla delar av rörelsen – från arbetsplatscellen till solidaritetsfronten – måste ryckas med i den samlade framstöten. Kommittén har då att organisera och övervaka arbetet.

Arbetare i ledning

När det gäller kommitténs sammansättning betonar Lenin vikten av att vi sörjer för att så manga arbetare som möjligt insätts i ledningen. Än idag lider vi av sviterna från opportunisternas herravälde. Det år fortfarande tunnsått med verkligt skolade arbetare. Kaderskolningen blir därför en oerhört viktig uppgift. Kommittén måste se till att nya lovande arbetare sätts på sådana uppgifter som de visar sig ha anlag för, och som de kan ”gå i land med”. De måste ges uppdrag som kan utveckla deras talanger och göra dem redo för ännu mera krävande uppgifter. Kaderskolningen får inte skötas med vänsterhanden, för då får vi aldrig fram dugliga kämpar. Mycket tid och kraft måste läggas ned på att övervaka och hjälpa de mindre medvetna kamraterna i deras arbete. Om ledningen lämnar dem vind för våg sa syndar de på nåden. Istället bör ledningen delge dem sina erfarenheter. komma med tips. anvisa lämplig litteratur etc. Först genom ett sådant arbete blir det möjligt att skola upp bra kamrater. som inte bara visar anlag och arbetsvillighet. utan besitter en viss revolutionär erfarenhet, vissa kvalifikationer och en viss teoretisk underbyggnad. Genom kaderskolningen blir det praktiskt möjligt all verkligen få fram dugliga och skolade arbetare som kan utgöra majoriteten i de lokala kommittéerna. Majoriteten måste vara proletärt förankrad för att inte de intellektuellas tendenser till dålig uthållighet, pedanteri och opportunism skall förpesta den revolutionära ledningen. Ytterligare ett tungt vägande skäl för en proletär övervikt är att arbetarna är de bäst skickade att verkligen behålla goda kontakter med proletariatet och vinna klassens förtroende. Detta är synnerligen viktigt i dagens läge då vi står inför uppgiften att tränga ut bland arbetarklassen och vinna ett avantgarde för kommunismens sak.

För att kunna fylla alla de krav som ställs på kommittén måste den inom sig driva fram en långgående specialisering så att varje kommittémedlem bär huvdudansvaret för ett särskilt arbetsfält. Det kan vara frågan om propaganda. fackligt arbete etc.

Specialgrupperna.

Till siu hjälp har kommillen ett antal specialgrupper. För samtliga dessa gäller att de är direkt underställda den lokala kommittén. Till en början kan uppdragen skötas av en eller ett par kamrater. Men så snart verksamheten expanderar måste de konstitucra sig som grupp, som uteslutande sysslar med specialuppgiften.

Propagandisterna skall huvudsakligen leda grundcirklar. Nu ägnas denna uppgift alltför liten uppmärksamhet, och används som en allmän kaderskolning utan tanke på att det blott är ett fåtal som verkligen är goda cirkelledare. Vi bör erinra oss Lenins anmärkning att ‘”förste bäste student inte utan någon urskiljning kan anses för propagandist”. För all bli en bra propagandist krävs en langvarig skolning och praktik. På samma sätt som lärarna under kapitalismen lar lära diverse knep för all kunna mata in borgarnas lögner, behöver våra kamrater skolning lör att kunna lära ut marxismen-leninismens sanningar. Varje propagandist bör ha 2-3 cirklar löpande samtidigt.

Agitatorerna är obefintlig för närvarande, men inom kort kommer det säkert krävas att kamrater utbildas till denna uppgift. Det behövs talare, som har studerat speciellt några och är redo att hålla inledning kring dessa. De dugligaste kan sedan skickas runt i sympgruppcrna eller rentav till kringliggande städer. Likaså behövs skickliga debattörer som kan ställa upp på sammandrabbningar med SAP och VP”K”.

Transportsgruppens nödvändighet ökar för varje dag som går. Vi får inte glömma tranportförbudet för kommunistpressen under andra världskriget. Liknande förbud kommer med säkerhet att genomföras i framtiden. Redan nu saborteras en del av våra postförsändelser. Därför måste vi lita till egna krafter och bygga upp ett eget distributionsnät.

Tryckning är en annan verksamhet som kräver sina specialister. Del räcker inte med att ett fåtal kamrater är insatta i tryckkonsten. Även på detta område måste vi kunna lita till egna krafter få fram tidningar och flygblad under de mest pressande yttre förhållandena.

Slutligen är del nödvändigt att orguniscru en säkerhetsgrupp vars huvudsakliga uppgift för närvarunde blir att övervaka den allmänna säkerheten inom den lokala kommitténs verksamhetsfält, i synnerhet kommunikationsnätet. Gruppen skall se över sa att inre ett onödigt stort antal medlemmars namn kommer till polisens kännedom och att inga interna angelägenheter läcker ut via obetänksamma telefonsamtal. Vidare bör säkerhetsgruppen visa största intresse då det gäller all kartlägga och registrera företagsspioner, säkerhetspoliser och framträdande fascistrepresentanter. En annan viktig uppgift när rörelsen växer i styrka blir att skärpa kontrollen vid invalen av nya medlemmar och på sa säll försöka undvika all provokatörer smyger sig in i våra organisationer På samma sätt måste vi uppmärksamma avfällningar och renegater. Säkcrligen kommer det inom en snar framtid inträffa att uteslutna och ruttna element efter en tids passivitet åter söker sig in i rörelsen, men väljer smita in någon annan stans än där dom är avslöjade, utstötta och föraktade.

Bostadscellen

I framtiden kommer, om vårt arbete på att bilda driftsceller kröns med framgång, ett fåtal arbetare au ha sitt arbete förlagt till bostadscellen. Endast de arbetare som inte har någon möjlighet att arbeta i driftscellen ska organiseras i bostadscellen. Det beror huvudsakligen på att bostadscellens framtida uppgifter till stora delar kommer att skilja sig från dess nuvarande. I första hand kommer bostadscellen att fungera som en understödsgrupp till driftscellen. Den har till exempel till uppgift att ombesörja distributionen av tidningar och flygblad till de arbetare som finns i driftscellerna. Det är också deras sak att bistå driftscellerna i vissa industrier med sådant arbete som inte går att utföra genom driftscellen. t ex hemmafruar. pensionärer. arbetslösa osv. Bostadscellen är huvudansvarig för husförsäljningen och husagitationen. flygbladsspridning och anordnandet av möten i bostadsområdena. Tillsättandet av specialgrupper under bostadscellen följer samma mönster som för driftscellen.

Vad den slutligen beträffar regementscellernas arbete och det illegala och underjordiska organisationsarbetet sa har vi, av förklarliga skäl, inte för avsikt att behandla det i föreliggande artikel.

——————————————–

Texten publicerades i Klasskampen 4/71, återpublicerad i och hämtad ur: KFML(r):s Centralkommitté (red.) Vänd ansiktet mot arbetsplatserna två års kamp för ett kommunistiskt parti 1970-72 (Proletärkultur Göteborg 1973)

Alldeles nyss hittade jag den här artikeln. I sanning skakande läsning, parallellerna med 90-talets flyktingsförläggningsbränder ligger nära. Men det allra mest skrämmande med det som hänt i Vännäs är att det inte  verkar handla om bara ett gäng nassebulor som varit på fyllan utan att det handlar delaktighet av vad som brukar kallas ”vanliga människor”.  En återupprepning av Lichtenhagenhändelserna i Sverige känns obehagligt nära.

En mycket bra, och mycket hemsk dokumentär om händelserna i Lichtenhagen

Antifascister jagar bort brandstiftande nazister men blir gripna av polisen som sen låter nazisterna fortsätta sina progomer.

Anders S har skrivit om händelserna i Vännäs här och här, marcusen skriver om densamma här.

I Göteborgs-Posten 14-3-85 diskuterar Staflan Hellberg ordet refraktär och det sätt jag nu använt det en tid. Det gör det möjligt att åter ta upp en principdiskussion om det svenska språket. Han skriver:

”Vad jag annars i största allmänhet tänker mig är attjan Myrdal läser så mycket fransk text att han utan att märka det försvenskar det franska refractaire till refraktdr när han talar och skriver svenska.”

Men det är inte bara så att jag faktiskt märker vad jag gör när jag begagnar ord, jag handlar. Jag tog ordet refrakuir eftersom jag behövde det. Det var det rätta ordet. Att skriva om en ”uppstudsig litteratur” vore att skriva om en tanig litteratur. Varken Valles eller Strindberg kan heller rimligtvis betecknas som ”olydiga”. Inte heller kan man skriva om en ”vägrande litteratur” eller en ”motspänstig litteratur”. Och ”revolutionär litteratur” har åter en annan betydelse. Men uttrycket ”en refraktär litteratur” gav den anknytning som kunde hjäpa läsare och författare upp ur vad jag anser vara åttiotalistisk signaturpoesi; en seminarietillvänd och skön smålitteratur. Ordet ”refraktär” öppnade för den som ville se efter vida perspektiv; det bar en stor laddning. Dessa perspektiv och denna laddning behöver inte alls vara kända av läsaren första gången han möter ordet. Det är inte ordböckerna utan sammanhangen som ger oss orden och deras laddningar och som så smånigom låter dem öppna perspektiv.

Det är alldeles riktigt att ordet refraktär akademiskt betecknas som ”knappast brukligt”. Men om ett sådant ord behövs och om jag använder det då blir det därmed efter en tids begagnande ”brukligt” även i akademiska ordböcker. Så är det nämligen med vårt svenska språk. Det är ett språk vi ständigt skapar. Detta är något vi bör vara rädda om.

Det finns en ”korrekt” franska ty där har akademien herravälde över språket och fc)ljaktligen finns heller inga arbetarförfattare utan blott salongsförfattare och katederförfattare om arbetare. (Naturligtvis därmed också ideologiskt betydligt renlärigare än de svenska arbetarförfattarna som bara är peuple – ett ord som inte behöver övertas då det redan finns: folk.) Det existerar också bara en handfull individer i var generation som förmår tala och skriva ”riktig franska”. Folket har bedragits på sitt språk av överklassen och akademikerna. Men ”riktig svenska” kan man höra på bensinmacken om hörnet i Luleå som i hamnen i Göteborg eller i snabbköpet i Malmö. Man kan läsa den i texter av de mest skiftande slag. Svenskan är ett rikt och mångformigt språk som folket ännu skriver och talar på gehör och där regler bara hör skolåren till och sedan kan glömmas och brytas så länge det låter rätt. Det finns lika litet en korrekt svenska som det finns ett korrekt minspel.

Därför kan vi också fritt ta in ord. Det gör vi i tal och det gör vi när vi skriver. Det är riktigt att läsarna i förstone vanligtvis inte begriper ordet. De har ju inte hört det förr. Men efter några gånger har de utan särskild eftertanke fått grepp om det genom att se och höra det i sammanhang. Och då det inte kan ersättas av något annat och tidigare känt ord börjar de också en efter en utan att själva märka det använda det. Så lär man sig handskas med ord och språk och därför är det också så idiotiskt = dumhetsbeframjande, när lärare söker lära barn läsa på deras” egen nivå”.

Jag vet att man kan handskas med ord på detta sätt ty så har jag fort in ord och ordvändningar i det levande svenska språket många gånger. Det innebär inte att jag ”hittar på” ord. Det blir inte språk, det blir inte ens gripbar transpiranto
utan bara volapük. Jag tar vid behov – och endast vid behov – upp ord och ordelement, riktar om dem och ger dem kanske också en viss annan Iorrn om det är nödvändigt men jag tillverkar inte ord.

Ett bra exempel på hur detta kan utforas är mygla. Ordet sitter djupt in i vår språktradition, har använts i Norrland och knyter också an till tyskan. Det förekom i vissa betydelser i slang. Det hade alltså språklig färg och form och smak även om det inte var brukligt eller ens hade existens. Det behövdes för att namnge och darrned synliggöra cn verklighet alla kände utan att ha ord för den. Genom användandet bestämde jag »vs!« och myglande och n~))gLare i den betydelse alla tidningsläsare nu känner dem. Och inte bara passivt känner utan aktivt begagnar i dagligt tal utan att de annat än i enstaka undantagsfall kommer att tänka på hur jag förde in det.

Refraktär är av annan karaktär. Det är intellektuellt. Där knyter jag an också till Valles och det sena franska adertonh undra talet (eftersom det Andra kejsardömet tyvärr blev före bildligt for också Folkhemmet). Men det behöver läsaren inte veta i förväg liksom han inte behöver komma ihåg mig och mina eventuella avsikter med ordet. Så fort ordet fatt rötter i sammanhangen lever det vidare i språket. Vi som skriver är inte konstruktörer utan närmast odlare. Vi tillverkar inte ett svenskt språk, vi ympar och beskär och rensar och planterar och gör det i bästa fall medvetet.

Myrdal, Jan En annan ordning Litterärt och personligt Norstedts Stockholm 1988 s.19-21

Urbanismen innebär att det stående uppdraget att säkra klassmakten fått sitt moderna utförande: den atomiserar de arbetare som de urbana produktionsförhållandena så riskabelt har sammanfört. Den ständiga kamp som måste föras gentemot alla möjligheter till möten finner i urbanismen ett fördelaktigt slagfält. Alla etablerade makters ansträngningar att efter erfarenheterna av franska revolutionen förbättra alla metoder att upprätthålla ordningen på gatan kulminerar till sist i att gatan avskaffas. ”Att isolera befolkningen med masskommunikation över stora avstånd har visat sig vara ett mycket effektivare kontrollmedel”, konstaterar Lewis Mumford i The City in History då han beskriver en ”hädanefter enkelriktad värld”. Men isoleringens allmänna utveckling, som är den urbana verkligheten, måste också innehålla en kontrollerad återanpassning av arbetarna i enlighet med produktionens och konsumtionens planerbara behov. De isolerade individerna måste åter fösas ihop som isolerade tillsammans genom integrering i systemet: fabriker och kulturhus, semesterbyar och höghusområden är organiserade speciellt för denna pseudokollektivism som också följer den isolerade individen in i familjecellen: den utbredda användningen av mottagare för skådespelets budskap befolkar hennes isolering med betvingande bilder, bilder som uppnår sin fulla kraft enbart tack vare denna isolering. (Debord, Guy – Skådespelssamhället punkt 172)

Olle i Stockholm kallar Stockholm för en ”…ultimat stad för en kapitalistisk arbetsdelning.” Något jag verkligen håller med om.Få städer undertecknande har besökt lever upp till ovanstående så väl som Stockholm.Varför just Stockholm har blivit så ska jag återvända till nedan, men först en rapsodisk översikt över staden Stockholm och dess dynamik. Stockholm är en stad med ytterst begränsad innerstad. De gamla tullarna definierar fortfarande vad som är stad och vad som är förort. På vissa platser kan det te sig mer naturligt, exempelvis tullarna på Södermalm; Hornstull, Skanstull samt Danvikstull. Södermalm är en ö och vid tullarna finns broarna. På andra platser är det rent av exceptionellt att de gamla tullarna fortfarande gäller som innerstadens gräns, Roslagstull och Norrtull är de tydligaste exemplena. Där finns inga naturliga hinder eller gränser. Dock finns här andra barriärer. Karolinska sjukhusets enorma sjukhusområde, större vägar, samt spårområden verkar alla som gränser och har skapat ett glapp som inte ifrågasatts. Solna som under en lång tid har byggts ut har sålunda inte byggts ihop med Stockholms innerstad utan istället byggts utåt.

Förorten

Vad har vi då utanför tullarna? Jo, först ett bälte av närorter tillgängliga med en långpromenad från innerstaden, sen satellitförorter, och sist pendeltågsförorter. Rangordningen här är medveten, och viktig. Ty även om pendeltågsförorterna inte alltid ligger längre ifrån tunnelbaneförorterna, geografiskt eller transporttidsmässigt så gör de det socialt. Mer om det nedan.

Om vi först koncentrerar oss på satellitförorterna finner vi att de är byggda som ett pärlband längs tunnelbanelinjerna. På vissa ställen är de mer sammanbyggda med den brevidliggande förorten (Vällingby-Hässelby) på andra ställen mindre (Hallunda-Fittja). Dock kvarstår deras karraktär av satelliter emedan de är planerade och stöpta i formen av avstängda enklaver av sovstadskarraktär (ABC-förorterna Farsta och Vällingby är här delvis undantag även om de idag på många sätt har tappat den glans de en gång hade och detta trots enorma upprustningar av centrumanläggningarna). De ligger dock längs tunnelbanelinjerna vilket innebär att identifikationen med staden, eller rättare sagt innerstaden (vilket dock oftast är detsamma som vi menar med ordet staden i Stockholms fall) är större än de från pendeltågsförorterna. Tunnelbanan går oftare, har fler bytesmöjligheter och är i alla avseende förutom restid att föredra framför pendeltåget.

Om vi nu granskar pendeltågsförorterna närmare finner vi att för det första att de av naturliga skäl oftast ligger längre rent geografiskt från stadens centrum. Många pendeltågsförorter ter sig som om de är utslängda mitt på fält ( vilket även vissa tunnelbaneförorter ibland verkar vara, dock är det mycket tydligare när det gäller pendeltågsföroterna) Identifikationen med staden är mindre, isoleringen större. Detta gäller i min mening också även de pendeltågsförorter som ligger nära stan, exempelvis Stuvsta. Bakom detta ligger två saker, för det första att pendeltåget slutar gå tidigare och har sämre turtäthet men också en annan och mycket intressant sak, nämligen den sociala identifikationen med den grupp man tillhörs plats i staden. En person boende i Stuvsta känner troligen större identifikation med en person boende Flemmingsberg än en person boende i Hagsätra, trots att Hagsätra ligger mycket närmare geografiskt. Vad innebär då detta? Jo, i Stockholm har vi en utpräglad ”linjemenatlitet”, man indentifierar sig mer eller mindre aktivt med sin tunnelbane- eller pendeltågslinje. Konstigt vore i och för sig annars då Stockholm är byggt som en bläckfisk med sina långa tentakler utspridda över mycket stora ytor, tvärförbindelser existerar knappt.

Hur blev det så här?

Som jag nämnt ovan är Stockholm en extremt uppdelad stad. Hur blev det då så? Satt det onda stadsplanerare och spred ränker tillsammans med kapitalister någongång på femtiotalet? Nej. Stockholms struktur har skapats av två saker. För det första så handlar det om att Stockholm likt andra städer har byggts i fas med sin tid (med ”tid” i detta sammanhang avses den samhälleliga kontexten). Från att ha börjat som en liten köpmannastad med medeltida tätbebyggelse och stadsmurar, till att bli en industri-och tjänstemannastad med trånga arbetarbarracker och utpräglad stadskarraktär i slutet av artonhundratalet fram till runt 1940-1950-talet då den moderna kapitalismens fordistiska extremadelningsprocess började göra sig märkbar. För det andra har Stockholm från ett tidigt skede planerats i väldigt stor utsträckning. De som omtalade rivningarna i gamla klara är tydliga exempel på hur plan ställts före verkligheten, på gott och ont naturligtvis. Det fanns idéer som iaf. var förstådda som progressiva med rivningen (bort med fattigdomen och getton) likväl som med uppbyggningen av miljonprogrammen. Miljonprogrammen är för övrigt också oavsett vad man tycker om dem ett exempel på något väldigt anmärkningsvärt, ett planerat bostadsbyggandet av gigantiska proportioner som genomfördes under en mycket kort tid och faktiskt resulterade i lägenheter med överlag hög standard.

Miljonprogrammen och satellitförorterna är med rätta förknippade med välfärdssamhället. Ett projekt (välfärdssamhället alltså) som vid en första ansyn ter rent igenom progressivt emedan det förbättrade arbetarklassens materiella livssituation. Dock hade välfärdssamhället en baksida. Tydligast är klasskomprissernas pris, men det är också slående hur nästan alla reformer som genomfördes under dessa år både var ”bra för arbetarklassen” men också… bra för kapitalet. Välfärdsprojektet skapade en lydig och högproduktiv arbetarklass och med det stora och trygga vinster för kapitalet. Detta gäller även stadsplaneringen. Satellitförorternas högkvalititativa lägenheter var självklart något åtråvärt, men samtidigt så skapade dessa bra lägenheter dels isolation (pga. dess placering) och en livsstil av bekvämt hemmasittande. Med miljonprogrammen dog stadslivet som vi en gång kände det. Och med det den revolutionära dynamik som alltid finns i en klassisk stad där upproret kan spridas från hus till hus, gata till gata och stadsdel till stadsdel. Den bättre boendemiljön och de geografiskt mycket utspridda bostadsområdena förstärkte fordismens tendenser av varufiering av livet. ”Gå upp gå till jobbet jobba jobba äta luch samma sak händer i morgon jobba åka trick hem och sätta sig och glo” som Ebba Grön så perfekt berskrev det. Det spontana sociala liv som staden annars inbjuder till är borta. Och med det kommer per automatik en minskad social aktivitet och cirkulation. I stockholm är det svårt att styra spontana saker, oavsett om det gäller att lira fotboll med nåra polare eller om det gäller att storma vinterpalatset.